Klippet nedan är frÃ¥n “The Dog Whisperer” och i det här fallet handlar det om en omplaceringshund som gör utfall mot andra hundar och som även bitit sina ägare vid sÃ¥dana tillfällen. Millans tillvägagÃ¥ngssätt gÃ¥r mer eller mindre ut pÃ¥ att strypa hunden tills den inte gör utfall. Han använder en lädersnara - detta koppel löser inte upp sig själv när trycket minskar, som till exempel en kedja, utan det fortsätter vara spänt. AlltsÃ¥ stänger av luftvägarna. Man ser en hund som hulkar - nÃ¥got de gör när de inte fÃ¥r luft dÃ¥ bland annat, liksom att de kan fÃ¥ kräkreflex. FramÃ¥t slutet av klippet lägger han ned hunden och den ligger dÃ¥ kvar. Millan säger att hunden nu bestämt sig för att ge upp och bli calm/submissive istället för dominant/aggressive. Men är det verkligen en avslappnad hund vi ser, eller är det snarare en hund som kippar efter andan och försöker Ã¥terhämta sig efter en svÃ¥r pärs? Kanske fÃ¥r de en hund som slutar göra utfall mot andra hundar, men varför?

Nästa klipp är ännu ett fall där counter conditioning används. (Se tidigare blogginlägg: Counter conditioning.) Här används också halsbandet för att kontrollera hunden, men det är endast ett milt tryck för att i början kunna styra hunden att titta på föraren istället för på den mötande hunden.

Två andra likande klipp:

Mollie’s bad with other dogs

Dog aggression to people

Hur man väljer att träna sin hund är upp till var och en, tycker jag, även om jag personligen har svÃ¥rt att förstÃ¥ de som vill straffa sin hund till lydnad när i princip allt gÃ¥r att göra till nÃ¥got roligt för bÃ¥da parter istället. SÃ¥ länge man ser till att öka kraven successivt och alltsÃ¥ arrangerar för sin hund att kunna lyckas och belönas istället för att misslyckas och bestraffas… Men det tar förstÃ¥s längre tid.
Loke har blivit väldigt possessiv när det gäller hans skadade tass. Detta förvÃ¥nade oss först, dÃ¥ han är en hund som man kunnat hantera i princip hur som helst. Nu har han börjat markera mot oss när vi ska hantera den skadade tassen. När man tänkte efter förstod man ju hur det började - nämligen veterinärens behandling av honom. De har ju inte tid för “pjÃ¥sk” med sina patienter tydligen, utan det första som hände när han kom dit var ju att han brottades ned pÃ¥ skötbordet, blev fasthÃ¥llen och sedan höll de pÃ¥ med hans onda tass och sÃ¥ har ju skett i nÃ¥gra turer fram och tillbaka nu, eftersom stygnen gick upp osv osv - otur kring detta. (Det är bara en av sköterskorna där som gick med pÃ¥ att ta det lÃ¥ngsammare och lÃ¥ta mig belöna under tiden). I början var det fortfarande inga problem för mig att byta bandage, sätta pÃ¥ skon m.m., men jag minns ju att han slickade sig om munnen (lugnande signaler) och även mina händer varje gÃ¥ng. Tittade bort. När inte detta funkade har han känt sig tvungen att “höja insatserna” och det har alltsÃ¥ gÃ¥tt sÃ¥ lÃ¥ngt som till att han använder tänderna. Veterinären löste detta genom att kränga pÃ¥ munkorg och brotta ned honom lika mycket för det - i slutändan har de gett honom lugnande varje gÃ¥ng sÃ¥ han somnar och hävdar att han är en aggressiv hund… (Loke som innan detta alltsÃ¥ aldrig ens lyft pÃ¥ läppen mot nÃ¥gon). Himla otrevlig episod för honom det här. Funkar det att brotta ned Loke och hÃ¥lla fast honom? FÃ¥r vi jobbet gjort? Javisst. Ger han upp till slut? Ja, han orkar ju inte brÃ¥ka hur länge som helst. Men priset är att han tappar tillit till oss och inte blir han mindre benägen att markera för att freda sig, det är fortfarande lika obehagligt för honom och han vet inget annat sätt att hantera det.
Nu ska vi förhoppningsvis inte behöva till veterinären nÃ¥got mer med den här tassen. Nu är det bara vi själva som fÃ¥r sköta om den resten av vägen om inget mer gÃ¥r fel. Nu vill jag försöka vända detta till att bli nÃ¥got positivt igen, att det inte är farligt att nÃ¥gon hÃ¥ller pÃ¥ med tassen. Han har fortfarande ont förstÃ¥s, sÃ¥ man fÃ¥r ju ha det i Ã¥tanke. Jag satt med Loke häromkvällen och sade till honom att nu ska det bli ett trick av detta. Som vanligt sÃ¥ är Loke blixtsnabb att förstÃ¥ vad man vill när det gäller tricks. =) Tog ju bara nÃ¥gra klick/godis sÃ¥ hade han greppat att det var en bra idé att lyfta pÃ¥ tassen och försöka pricka in den i skyddsskon han ska ha pÃ¥ sig ute. Det märktes dock att han var osäker kring skon och han var tvungen att vanka omkring lite oroligt mellan varje “skoprovning” innan han var redo att testa igen. Nästa steg har varit att dra Ã¥t (och dra upp när skon ska av) remmarna, vilket är särskilt känsligt (kanske är ¤rrraaatsch-ljudet¤ frÃ¥n kardborren extra triggande) och det kan jag tyvärr inte träna pÃ¥ ensam, för jag behöver bÃ¥da händerna för det. Finns det belöning till hands gÃ¥r detta alldeles utmärkt, baconost är viktigare för honom än att säga till oss att lÃ¥ta bli tassen, sÃ¥ med andra ord är det knappast en folkilsk hund vi pratar om. ¬_¬ När tassen är läkt och inte gör ont alls längre hoppas jag kunna fÃ¥ bort alla negativa uppfattningar han har om att fÃ¥ tassen hanterad, sÃ¥ vi kommer tillbaka till rutan där Loke kan hanteras hur som helst igen. Däremot ska vi helt klart byta veterinärklinik.