Aldrig får man ha kul. Jag och Stina släppte Loke i ett skogsområde där det är tillåtet att ha hundar lösa. Ville låta honom springa av sig ordentligt idag. Tyvärr hann vi inte vara där länge innan jag plötsligt såg att hans vita “strumpor” på framtassarna var alldeles röda. Visade sig att han skurit upp en trampdyna rejält. Bara att vända hem igen. Loke tycktes helt oberörd, dock. Sambon ringde veterinären, som tyckte att vi kunde avvakta till imorgon, eftersom det nästan inte blödde alls när vi kom hem. Så vi ska komma dit precis när de öppnar imorgon. Med Stinas hjälp lyckades jag få på ett litet tryckförband på den högst ovilliga jycken, men nu när det väl sitter på bryr han sig knappt om det. Får se vad veterinären säger imorgon, men jag hoppas det inte ska behöva sys, så han måste sövas och så. Vilken skitvecka, vi är inte riktigt rustade för att ALLA oförutsedda utgifter ska komma på en och samma månad…

Loke har nu kommit in i verkligheten. =P Idag besökte vi ett äldreboende för första gången. Första praktiken för hans del. Vi var där i en timme och gick runt på några våningsplan på avdelning A. Nästa vecka blir det eventuellt en annan avdelning. Det var lite ostrukturerat. Tyvärr hade min utsedda kontaktperson glömt bort att vi skulle komma och övrig personal hade inte informerats. Mycket synd. Jag som så noga gått igenom på ett möte innan, utan hund… Det var heller inte så många gamlingar ute i uppehållsrummet och de som var där var ändå inte riktigt där om man säger så. På våningen ovanför fick vi gå in i varje persons lägenhet och hälsa på, vilket mer tydligt verkade uppskattas. Loke var ganska pipig och stissig i början när vi precis kommit dit och verkade finna det hela lite jobbigt, men han vande sig snabbt vid den nya miljön. Han ville (tyvärr) hälsa glatt på folk och då vill han ju ända upp i ansiktet på dem oavsett hur högt upp ansiktet är, men allt gick bra. Jag lyckades avstyra, alternativt korta ned kopplet om han var för snabb för mig. Gamlingarna var han dock mer försiktig med. Om det var en tillfällighet eller om han har liiite fingertoppskänsla vet jag inte. Vissa av de gamla sken upp när han kom in till dem, en dam hade haft foxterrier under sitt liv och tyckte Loke var särdeles fin med sina olikfärgade ögon. Det svåraste tycker jag nog är att avgöra hur mycket jag ska begära av Loke. Han var knappast fokuserad på alla människor idag, utan gick omkring och nosade generellt överallt, även om han “sade hej” till alla vi hälsade på genom att nosa på dem, slicka deras händer osv. Han fick utföra tricket “fjäska” hos några som var mer intresserade av hans närvaro och det tyckte såklart alla var mycket gulligt. Foxterrierdamen i synnerhet var den jag känner levde upp mest av vårt besök. Loke har bara legat och sovit sedan vi kom tillbaka från äldreboendet, så jag tolkar det som att det trots allt var ganska ansträngande för hans lilla huvud, även om det inte märktes så mycket innan.

Kurs hela helgen. Mest teori, men även en del praktiskt med hundarna. Vi gjorde ett “vardagslydnadstest” för att se hur vi låg till med hundarna idag. Ett av delproven innehåller ju bland annat sådant. Vi betygsattes av Sandra på en skala från 1-5 där 1 var dåligt och 5 var perfekt. 3 innebar att det var ok, men kräver mer jobb. 4:or och 5:or är det man ska satsa på med andra ord. Jag fick stor ångest i bröstkorgen när Sandra sade imorse att vi skulle göra det testet, för Loke och jag har ju liksom tränat så lite med störningar… Nu skulle halva klassen stå bredvid och titta på oss liksom. Vissa moment var dessutom saker vi inte tränat mycket alls. Som att stanna kvar. Jag har bara kunnat gå iväg några meter och när jag sedan gått tillbaka mot Loke brukar han oftast resa sig glatt. ;P Ja, ångest helt enkelt. Men vi gjorde det i alla fall. Så här gick det:

1) Acceptera en vänlig främling. Jag skulle kunna sätta Loke och hälsa på en av dem andra i klassen och Loke skulle vara lugn, varken överdriven glädje, rädsla, aggressivitet osv. Han fick inte heller resa sig ur position… Vi fick en 4:a på denna, för Loke höll på att fullkomligen spricka, men klarade det precis…

2) Beröring. En främmande person (nån ur klassen nu när det bara var test) skulle kunna röra Loke på huvudet och ryggen utan att han bytte position. Han bytte position (reste sig glatt) så den fick vi en 3:a på…

3) Hantering. Kolla öron, klappa hunden, luta sig över, tandvisning osv av en främling. Här fick vi en 2:a, för han blev “överdrivet glad” då förstås… Skulle upp o hälsa när det var meningen att han skulle hålla position.

4) Koppelpromenad. Skulle kunna gå med löst hängande koppel, visa följsamhet och kontakt med mig som förare. Vi fick en 3:a, för han blockerades av dofter ibland och så och då drog han ut i kopplet. (Lite unfair när man suttit inne hela förmiddagen faktiskt! ;P)

5) Gå genom folksamling. Några av de andra i klassen ställde sig med någon meters mellanrum mellan sig lite utspritt och så skulle vi sicksacka mellan dem. Trodde inte det skulle gå så bra, men vi fick en 5:a! Han gick jätteduktigt! Hade uppmärksamheten mot mig jättebra. =)

6) Sitt och stanna kvar. Som det låter. Jag skulle kunna sätta honom och gå bort ca 15 meter och vänta på att Sandra sade när jag kunde gå tillbaka till Loke. Vi har som sagt bara tränat detta litegrand och bara inomhus och några meter. Det här var ju ute och halva klassen stod bredvid och tittade. Ångest… Det här kommer aldrig gå. Men! Vafan! Som ett litet ljus satt han där och satt och satt medan jag gick både fram och tillbaka! En klockren 5:a!

7) Inkallning. Även här skulle jag sätta Loke och gå iväg ungefär 20 meter den här gången och vänta på Sandras tillåtelse att kalla in honom. Tänkte att det kommer aldrig gå heller, han kommer springa till nån av de andra, eller resa sig innan jag gått 20 meter osv. Men återigen satt han där som ett litet ljus! Och när jag sade “kom!” sköt han iväg som ett spjut till mig! (Och även delvis förbi mig av farten, men till mig helt klart.) Ännu en klockren 5:a fick vi! =D Glädjejubel från mig för att jag tyckte han var så duktig och det tyckte Loke var himla kul och blev alldeles till sig.

8 ) Reaktion på annan hund, ca 5 meters avstånd. Hunden får visa intresse, men inte mer. Som ni kanske kan gissa så klarade vi inte detta. Blev fett underkänt med en 1:a. Loke gick fullkomligen i taket och hängde sig i kopplet vilt viftandes med frambenen i luften och skällde för fulla muggar. “Jag vill fraaaaammm!!” Suck… Men det visste jag ju. Sedan han började på hunddagis är förväntningarna skyhöga så fort han ser en hund. Har fått börja om helt där och övar på långt avstånd.

9) Reaktion på störningar. Ska egentligen vara många störningar på riktiga provet. Plötsligt oljud och händelser liksom. En tung bok som faller, en joggare som springer förbi… Nu blev det bara störning med en godisbit som slängdes framför nosen på honom och på backen. Vi fick en 4:a. =) Han ville fram, men lyssnade när jag sade nej.

10) Separation från förare. Han skulle klara av att separeras från mig och spendera lite tid med någon annan, utan mig inom synhåll. Den andra personen skulle kunna få hans uppmärksamhet och han skulle kunna visa gott uppförande med den personen och ta kommandon. (Sitt, ligg typ). Detta klarade Loke galant enligt dem andra, han samlade sig snabbt efter att jag gått. En 5:a. =)

Och det var det. Inget mönsterbarn precis, men jag tycker det gick över förväntan. =) Det är ändå min första hund på egna ben, så jag har inte tränat hund innan. Nu var det dessutom oförberett. Sandra sade att hon tyckte att Loke gjorde duktigt ifrån sig för att bara vara 1 år. Att vara unghund är ju lite speciellt.

Bäst i klassen var förstås BC:n Mandy, men hon har några fler år på nacken också!

Tre veckor sedan jag började ordentligt då. Det går i alla fall nedåt istället för uppåt. Men det börjar kännas rätt drygt. Pasta, jag saknar dig… ¤nostalgitår i ögonvrån¤ Nåja. Gymmandet är ganska kul när man väl kommit dit liksom. Ju tommare det är där, desto bättre. Blir fort för mycket testosteron och tyvärr är inte tjejavdelningen fullvärdig. Men jag har lyckats ta mig dit de tre pass i veckan jag ska göra det. Inget fusk där. Det enda jag inte tränar är vaderna. Jag kanske inbillar mig, men jag tycker redan de är tillräckliga och jag tycker mig inte känna massa fett som sitter på dem heller om man säger så.(?) Det gryniga kortet, som tyvärr gör det ganska otydligt, är taget för ca tre veckor sedan, mina vader har varit så så långt jag kan minnas och beror säkert på mina egna omedvetna specialträning. ;P

Idag blev det lite av ett fjärde minipass den här veckan. Lina med musklerna gick igenom de övningar jag varit osäker på och äntligen kände man att det tog på rätt ställen, även om jag kände mig SÅ fånig. Puta hit och dit, va… Suck. Men jag är så tacksam för hjälpen i alla fall. =)

Sist men inte minst så är de raska promenaderna fortfarande det mest fruktansvärda. Jag vill bara lägga mig ned och dö efter en halvtimme. Av leda och depression alltså, inte ansträngning

Hihihi, såg nu att Loke hamnat på förstasidan hos uppfödaren. Kalote’s hemsida. =D Första gången för oss. Kul!

Lite firande av jycken fånade vi oss ju med. =) Vi åkte till Hundöarna tillsammans med Sassie och Malla och det säger ju sig självt att det alltid uppskattas att få springa lös och leka som man själv vill tillsammans med andra hundar. Därefter åkte vi in till Himmelska Hundar, som är ett hundcafé jag nämnt tidigare. Där beställde vi en club sandwich för hundar till Loke, som fick bli hans lilla födelsedagsbakelse. En ostbit om året kan jag väl gå med på… Skinka och en rejäl bit blodpudding innehöll den bland annat. Den togs väl emot! Lokes kompisar följde med hem en stund också innan det var slut på firandet. Nu blir det en hög bilder:

En stilig ettåring, som nog inte tar sin roll så seriöst än. =) Vi får se hur det går. Är ett äldreboende i närheten av oss som vi ska få besöka när jag lyckas komma överens om en bra tid, så han får börja praktisera.

Första veckan enligt ett specifikt kost- och träningsschema är över. Jag har träningsvärk, särskilt i armarna, vilket jag tycker är skönt. =D Har inte lyckats följa allt till punkt och pricka (de där powerwalk:sen alltså…) men hoppas på att få rutin på det. Jag har ju inte bråttom till något särskilt, förutom att jag själv är otålig… Har även lite svårt att få det att gå ihop ekonomiskt (Eldorado snabbnudlar och Willys pasta ÄR billigare än… ja, det mesta.) Letar extrapriser och försöker planera i förväg. Återigen lite av en rutinfråga också… Det som kanske stör mig mest är ändå att några av gymövningarna vet jag inte riktigt hur de ska utföras korrekt. Jag känner att det inte ¤tar¤ där det ska när man utför det och har inte så mycket träningsvärk dagen efter som jag förväntat mig. Hmm… =/ Det dumma med att inte ha massa pengar, så man måste klara sig själv vare sig man vill eller inte liksom. =´(
Det jag finner allra märkligast här är ändå att jag INTE får särskilt ont i det onda benet av att gymma. (Vänstra benet, som tog största smällen när jag blev påkörd på väg över ett övergångsställe för några år sedan.) Däremot får jag ont ganska fort av promenaderna… Weird! Benpress: “pffft!” säger mitt ben. Promenix: “ajajajaj, nu haltar jag…” Fast jag märker att vänstra benet är svagare än högra på gymmet. Det viker sig snabbare och mjölksyran sätter in snabbare. Och den förbannade krampen som kan dyka upp lite närsom. =P Vafaen… Kanske blir benet lite bättre efter några veckor med detta, dock. Min förhoppning. =) Inget annat har funkat hittills.

Satt på tunnelbanan, på väg hem efter en lååång dag på jobbet. Fick till och med jobba över. Det kanske inte låter så ansträngande när jag säger att jag varit på ett hembesök efter det andra hela eftermiddagen och lyssnat på vad gamlingarna har att säga om sina omvårdnadsbehov - men det är det. I alla fall för huvudet. Efter fyra timmar med den typen av samtal känner jag mig faktiskt helt borta i skallen. Så jag halvslumrade mot fönstret på tunnelbanan under hemfärden, det hade till och med hunnit börja mörkna. Noterade att en kille satte sig bredvid mig, för det stör mig alltid när någon sätter sig på sätet intill, när sätena mitt emot är lediga. (Eller för all del säten någon annanstans än där jag sitter…) Tyckte han verkade himla nipprig, flackande blick och nervöst trummande med händerna, men orkade inte lägga mer hjärnkapacitet på det, utan återgick till mitt slumrande –– För att efter en stund bli abrupt jättevaken, då jag inser att den jäveln som bäst försöker smyga sin hand innanför min jacka och tröja! Han hann precis nudda en gnutta hud på min vänstra sida, det aset. Jag kände en riktig adrenalinrush när jag snabbt som attan vände huvudet mot ofredaren och när min blick mötte hans studsade han till i sätet på ett sätt som ter sig ganska komiskt i mitt huvud nu i efterhand. Jag hade precis ett väsande “oh du din jävel…” på läpparna när han for upp och sprang ut ur tåget och försvann i vimlet. Typiskt. Tåget stannade precis vid en station… Varför reagerar inte knytnäven snabbare i sådana här lägen?? Det är dessutom synd att jag inte är bra på att rita av folk, för jag minns ansiktet mycket väl. Ser jag honom på stan, så kommer jag känna igen honom.

Nu var det längesedan som jag uppdaterade. Har inte orkat och inte riktigt känt att jag haft något särskilt att skriva om. Mitt sommarvikariat tog slut och jag hann knappt börja gå på anställningsintervjuer förrän de ringde tillbaka mig. ;P En tillfällig sjukskrivning. Så nu är jag tillbaka som biståndshandläggare.

Förra helgen (18-20) så åkte vi först till Gräsö. Min sambos far har skaffat en ny hund (Kajsa dog ju för ett tag sedan) vid namn Sassie. En späd liten omplaceringshund med border collie i sig förstås. Besöket var en ursäkt att träffa henne och låta hundarna leka av sig.

På Gräsö kan hundarna springa fritt. =) Det är en bonde som äger all mark runtomkring stugan och han är ok med det. Loke håller sig dock ganska fint inom tomtgränsen ifall inte vi rör på oss också. Vilket vi gjorde så småningom när vi började kliva genom skogen (hundarna farandes vilt omkring oss) för att ta oss ned till vattnet. En väldigt idyllisk höstdag skulle jag nog påstå. Vi åkte därifrån framåt kvällen och styrde då kosan mot Uppsala för att hälsa på Jen och Micke. Det var första gången jag besökte dem i deras lägenhet, men min sambo hjälpte dem att flytta när det begav sig, så han var kanske inte lika nyfiken. Vi nådde Uppsala, men lyckades inte hitta någon parkeringsplats nära och blev sena. Och det första Loke gjorde när de mötte oss vid porten var att glatt hoppa upp för att pussa Jen, med resultatet att han fastnade med tassen i hennes halsband så det gick sönder. Piiiiinsamt…. -_- Säkert en släktklenod eller något… I mitt stilla sinne sade jag till mig själv att aldrig ta med hunden bland folk igen. Väl inomhus hade han åtminstone inte sönder något! Vi blev bjudna på smakliga tortillas i deras stoooora kök och stannade över natten, för att nästa morgon bli bjudna på ett sprakande frukost med bärsmoothie och varmt bröd ur ugnen. =9

Lördagen ledde direkt från Uppsala till kurs i Rålambshovsparken i Stockholm. Jag har känt att jag behöver lite back up nu när Loke blivit tonåring och det liksom krävs lite extra för att nå fram till hans huvud så han kommer ihåg vad han heter osv. =P Så vi går en liten vardagslydnadskurs. Mycket klarade han galant, men så plötsligt blir det ludd i örat och matte ter sig så mycket tråkigare än till exempel hundarna som leker en bit bort. Jag är en sådan som gillar att ha en lärare att vända mig till för tips och råd direkt, hellre än att göra massa fel först som man måste rätta till sedan. Det är trots allt första helt egna hunden, så jag skulle knappast vilja påstå att jag är någon expert på hundar även om det alltid funnits hund i familjen.

På söndagen besökte vi hundöarna på Drottningholm och jag har aldrig varit med om att det varit så mycket människor och hundar där! Säkert 20 stycken. Loke som annars är så kaxig och kastar sig in i alla situationer där det kan vankas lek var plötsligt förvånansvärt försiktig och höll sig nära mig. Ibland sprang han iväg en bit och började leka, för att sedan komma tillbaka till mig som för att försäkra sig om att jag väl inte tänkte lämna honom där ensam bland alla främmande hundar. I slutändan var det ändå en trött hund vi körde hem med.

I onsdags besökte vi Lipton igen. Det var längesedan nu, man har aldrig så mycket tid som man tror sig att ha och så skjuter man bara upp en massa hela tiden. Men nu blev det av och de kommer fortfarande överens. Lipton hade tidigare under dagen varit ute och spårat och hade då plötsligt stött på ett stort vildsvin! Jag hade dött tror jag…

Och så var det den här senaste helgen, då. Jopp. Terapihundsutbildningen började. =) Den här första helgen gick ut mycket på introduktion, presentation, bakgrundshistoria osv. Det kommer inte ske så mycket praktisk träning under själva helgerna, utan tanken är att man ska träna mycket, mycket, mycket på egen hand, men få själva verktygen för att lyckas under utbildningshelgerna. Men en del övningar gjorde vi - testade att hantera varandras hunda, kolla tänder osv, kalla in varandras hundar på olika sätt, viska, sluddra etc… En terapihund får inte bara hålla sig vid mattes sida. Hälsa fint (major failure från Lokes sida. Hopp! Hopp! Hopp!). Vi testade helt enkelt varandras hundar för att se vad vi behöver öva mer på. Men vi påbörjade även inlärningen av att lägga hakan i handen samt apport. Loke är duktig på att lägga hakan på saker, men inte lika bra på just handen. Han vill gärna slicka handen grundligt först. Apport ska vi inte ens tala om… Har inte övat det alls, för jag vet ännu inget bra sätt att göra det. Men det är något han verkligen måste kunna ordentligt. För att bli godkänd ska han kunna apportera (med/till förare eller annan person) minst fem föremål i olika material. Trä, tyg, metall osv… (Nu får du nog komma hit Lovisa… ^^ Vill minnas att Fendi är duktig på att hämta saker.) Sandra (som håller i utbildningen) visade också upp sin egen terapihund Alaska, som är en Alaskan malamute, som ser ut som något helt annat nästan. Sladdriga öron, JÄTTEFLUFFIG och lång päls… Ser mer ut som en seriefigur. =) Hur gullig som helst med andra ord.

Annat som Loke måste kunna för att bli terapihund är: gå bakom, provokation med mat, backa, nos på arm, krypa, under, ligga på sidan, in, hopp, över, under och sedan lika mycket till typ… Svårare än det låter. Han ska även kunna fem tricks för att helt enkelt roa folk. (Det kan vi nog redan). Utöver det ska jag recensera alla kursböckerna, samt skriva ett arbete om olika sjukdomar (demens osv). Sedan är det praktik för mig och Loke. Det ska vara X antal timmar miljö- och socialträning på offentliga platser, X antal timmar på vårdinstans, X antal timmar tillsammans med barn och ungdomar och slutligen specialpraktiken där vi ska välja ut en enskild person (med någon problematik, exempelvis autism) att arbeta med under 20 timmar fördelat över flera besökstillfällen. Man ska göra upp en “träningsplan” med syfte att utvecklas framåt (alla parter). Detta ska jag skriva om och redovisa slutligen. Har man klarat allt det återstår ändå att klara det praktiska provet för Lokes del, då han ska kunna alla ovanstående saker förutom vanlig vardagslydnad och så blir vi utsatta för olika scenarion att hantera. Människor i rullstol, människor som skriker och gör yviga rörelser, folk som är hårdhänta, folk som är exalterade och jätteglada… Vi får se hur det går.